Veligt värre!
Åh vad jag blir trött på mig själv! Kom i säng alldeles för sent igår, med följden att jag snoozade alldeles för många gånger i morse. Varje gång en snooze dök upp sa jag till mig själv att nu måste du gå upp för du ska promenera till jobbet idag. Nästa tanke var, näe, bara sova lite till. Velade många gånger fram och tillbaka.
När påminnelsen om att jag skulle promenera till jobbet dök upp på telefonen vid halv 7 så klev jag åtminstone upp. Kvart i 7 var jag påklädd och sminkad. Sen var kattmaten slut och jag behövde göra i ordning mellanmål. Klockan blev 7 innan jag kom iväg. Brukar försöka vara på jobbet vid 7, men vi har ju flextid så det var ingen större fara.
När jag väl pluggat i min ljudbok i öronen och gett mig ut så var det ganska skönt att promenera. Lite kyligt, men uppiggande! Jag gillar verkligen konceptet med att lyssna på ljudbok när jag promenerar för jag koncentrerar mig så på boken att benen bara går av sig själva. Inga tankar på att det är långt kvar eller är jag inte framme snart, utan plötsligt är man bara framme!
Boken är ju lite hmm, speciell. På ett bra sätt. Idag diskuterades det bl a varför människorrasen (sett ur ett intergalaxtiskt perspektiv) alltid var tvungen att påpeka det uppenbara. En teori var att om inte människor hela tiden rörde på sina läppar så kanske de växte ihop. En annan teori var att om man inte hela tiden rörde på läpparna så kanske hjärnan skulle behöva arbeta. Hemska tanke!
Ja, men kan inte låta bli att gå och småle!
