Reflektioner
- Jag fick tvinga mig själv att kliva upp i tid för att gå till jobbet. Nu är det självklart att jag ska promenera dit!
- Fasan över att gå till gymmet första gången! Nu är jag bekväm åtminstone bland konditionsmaskinerna och nästan ett känt ansikte där. Hälsar och pratar med andra som är där, dvs jag känner mig trygg.
- Skräcken inför första grupppasset. Nu kör jag ett grupppass i veckan ungefär och har dessutom varit med på löpträning i grupp (med de duktiga löparna).
- Jeansen som jag knappt kom i. Idag får jag gå och dra även i mina minsta jeans, dom bara glider ner. Får ta och prova skinny-jeansen igen någon dag.
Nu för tiden ser jag alltså fram emot träningspass, jag har också blivit bättre på att genomföra det jag sagt att jag ska göra. Inte heller ger jag upp så lätt som jag gjorde förut.
Tänk vilken skillnad det kan bli, inte bara på utsidan!
Att inte falla för sötsuget
Har en tuff månad just nu, jag klarar mig och har lagt undan pengar till viktiga räkningar. Framförallt till en jag inte fått. Veterinärräkningar vet man aldrig när dom dyker upp och för mig gör det inget om den väntar till nästa månad.
Har i vilket fall begränsat med pengar denna månaden och här finns ingen plats för utsvävningar. Behöver först på fredag till ICA för att komplettera litegrann, men det är noga angett vad som ska handlas med cirka pris i kanten.
Fast jag tycker att jag har läget under kontroll så kommer oros-sötsuget krypande. Men! Då kan jag säga till mig själv att äta godis löser inte mitt problem och om jag köper godis blir faktiskt problemet ännu värre! Därmed slår jag två flugor i en smäll genom att inte äta godis!
Tänk så bra det kan bli ibland!
Debatt
Det har gått trögt senaste veckan. Har slarvat nåt otroligt med kvällsmaten. Mycket chips och choklad har det blivit. Suck! Vill inte falla ner i gamla mönster igen.
Men, det är ju bara jag som kan göra något åt det! Jag har i stora delar av mitt liv varit den ständiga tvåan. Nu tänker jag inte falla på mållinjen!
Igår var jag tidigt i stallet, vilket innebar att ICA fortfarande var öppet på vägen hem. Plånboken hade jag med mig också.
Jag debatterade fram och tillbaka med mig själv. Jag var sugen på något, men visste inte riktigt vad. Vad som helst egentligen! Men debatten stack ständigt iväg på sidospår, vilket jag tolkade som att jag nog inte var så sugen ändå och åkte därför förbi ICA utan att svänga in.
Har haft en liten liknande diskussion idag på jobbet, men den viftade jag snabbt bort.
Idag ska jag dock till ICA, men bara för att handla ordentlig mat!
Positiva Utsikter
Bläddrade runt lite och hittade efter ett tag en "bild" som träffade mig rakt i. En påminnelse som jag vill dela med mig av!
Jag vill vara hälsosam! Då funkar det inte att bara äta choklad i tre dar...
Håglös!
Det började i tisdags, efter att jag kastrerat min häst. Jag har sparat honom länge med förhoppning om att han skulle bli godkänd som hingst. Förra helgen var det bedömning och han föll på målsnöret med 2 poäng för lite. Därför har han nu fått bli valack.
Det var något jag försökt förbereda mig på, men trots det kändes det väldigt vemodigt. Någonstans djupt inne i mig känns det som att jag har misslyckats, fast jag försöker intala mig att det är ovanligt att man lyckas på första försöket.
Det drev mig att köpa både chips och godis i tisdagseftermiddag.
Att hästen sen blödde mer än vanligt (han var väl "utrustad") så jag fick åka och titta till honom en extra gång gav mig bara en ännu större klump i magen som jag försökte bota med chips och godis.
På det har det varit två dagar med teamaktiviteter på jobbet där planeringen farit ut genom fönstret. Inte mycket till motion har det blivit heller!
Nu är det dags att ta tag i situationen igen. Imorgon väntar ett gympass, ska bli skönt att släppa ut lite känslor den vägen istället!
Inspirerat!
Jag har inspirerat en gammal vän till mig att också börja tänka nyttigt!
Nu blir det skärpning och dags att bringa ordning i leden igen. Snart dags för ny månad, vilket brukar ge en liten nytändning. Sen tänkte jag någon dag snart framöver ska jag hinna göra lite gurkvatten för att se om jag har någon uppsvälldhet som vill försvinna.
Men det är mycket annat just nu. Ser till att hålla näsan över ytan så länge.
Vekhet!
Min rumpa är det då inte! Tycker det gör fruktansvärt ont och skulle helst vilja ha en riktig gammaldags cykelsadel med fjädring. Likaså är styret för långt ner, även på det högsta, så det blir obekvämt för ryggen. Ett högt styre med böjda handtag skulle vara suveränt!
Klagade lite över detta på en fikarast. Dom lyckades aldrig komma med ett riktigt övertygande argument om varför man skulle ha så obekväm sadel, men lågt styre var ju viktigt för luftmotståndet! Knappast ett problem på en spinningcykel som ju står still!
Tillslut hade dom nog slut på argument och klämde till med att "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen".
Så när jag tränar och det börjar ta emot i kroppen så tänker jag att det bara är vekhet som ska ut ur kroppen!
La extra märke till det när jag tränade idag. Första minuterna kan vara skitjobbiga, men har man bara kommit över tröskeln så går det av bara farten resten av tiden.
Motivation!
Det här med att hålla sig motiverad är jobbigt för mig. Jag kan bestämma med mig själv att det DÄR ska jag göra idag! Sen när tiden väl är inne, då knorrar jag och försöker komma på diverse olika ursäkter för att övertala mig själv att inte göra det jag bestämt att jag ska göra.
Så går diskussionen fram och tillbaka mellan "det goda" och "det onda" jaget, och det känns som jag har en lätt dissociativ identitetsstörning.
Jag diskuterade detta med en kollega, han har precis gjort den svenska klassikern. Jag frågade var han fick sin motivation i från. Ingen speciell stans, var svaret. Jag bara gör det. Vidare förklarade jag att jag ofta tröttnade efter ett tag. Hans resonemang var att vissa bara har "det", andra inte.
Det var någon gång tidigt i höstas vi pratade om detta, och det har liksom legat och gnagt i mig. Det går så hand i hand med ett av mina motton - var man är sin egen lyckas smed. Om jag inte anstränger mig och verkligen tränar på vad jag än bestämmer mig för, så kommer jag aldrig bli duktig på det. Endast en medelmåtta, precis som jag känt mig i hela mitt liv.
Men nu har jag bestämt mig, jag ska inte ge upp! Jag ska bli en liten hälso/träningsnörd. Envis som synden är jag, så det ska gå!
Gillar citatet under bilden. Det och tanken på min kollega ska driva mig framåt och varje gång jag börjar dala så kan jag gå tillbaka hit och komma ihåg varför jag gör det jag gör.
